sitter hemma...

och har tårar i ögonen...funderar över livets orättvisa värld..jag kan inte med ord beskriva hur ledsen jag är för er skull
Det som känns som en självklarhet i livet, försvinner varenda gång en liten strimma hopp föds..
Jag önskar jag kunde säga att ordnar sig
att det blir bättre
men det har ni hört så många gånger och ingen som inte varit där själv kan förstå er sorg ...
att alltid ,alltid börja känna hopp och sen dras ner i det svarta hålet som kallas sorg... det e varken mänskligt eller rättvist...
mina tårar rinner och jag ser på mina egna underbara barn och inser att jag är lyckligt lottad som har dem....
som inte behöver kämpa för min rätt att få hjälp med det vackraste som finns i världen- att få ett barn....
stryker Wilma över håret och sitter nära William
att deras andetag är lika självklara som mina
har jag aldrig ens funderat över
för mig var det en självklarhet
jag önskar att det vore så för er också
ni som verkligen kämpat tillräckligt.......
jag hoppas att den lyckan snart finns hos er oxå ,även om allt bara känns nattsvart just nu...
Kom i håg att ni är inte ensamma - vi finns här...
bara ett samtal bort
mitt hjärta och tankar finns hos er...
Kram