funderingar...

sen fam Edin fick det tråkiga beskedet åter igen
har jag funderat mycket...
på livet i allmänhet
på hur livet har sina omvägar till att få vara lycklig....
och jag kan inte låta bli att känna lite dåligt samvete..
nästan så jag skäms över att jag har valt bort fler barn i mitt liv...
men för mig känns det som nåt självklart..
jag har ingen tid ...
ingen ork .....ingen ork att oroa mig i nio månader att få ett sjukt barn...
och jag tycker i mitt fall att det inte skulle vara rättvist att skaffa ett barn jag inte vill ha...
samtidigt som jag ser deras glädje bytas mot sorg ....
och då får jag så grymt dåligt samvete....
jag vill inget hellre än att de ska få en egen liten räka...
om det fanns något sätt att hjälpa dem skulle jag göra det...
samtidigt har jag funderat mycket på vad jag har...
hur jag skulle överleva om något hände mina barn...
gör man det?
hjärtat slog en extra volt i dag av skräck då jag körde hem från judon med kidsen och helt plötsligt flög Wilmas dörr upp...
hon hade fått tag i handtaget och när jag svängde gled den upp....
jag stannade bilen ...min första reaktion var ilska ...sen växlade den till rädsla och när jag körde i väg med en ledsen Wilma i baksätet som säkert blev lika rädd som jag ,kom tankarna...
vad hade jag gjort om hon fallit ut ?
hade jag nånsin förlåtit mig själv om hon rammlat ut och skadat sig bara för att jag inte kommit i håg att barnsäkra bildörren ??
man är på nåt sätt så sårbar när man har barn...
och hur fort livet kan förändras...
direkt jag kom hem fixade jag barnsäkringen på dörren ...
och när jag sövde kidsen kramade jag dem lite extra och sa en gång extra
-Jag älskar er....
jag sitter hemma och minns vår panik då Wille vart sjuk morgonen efter han föddes ...
hur han vart blå hela han och hur hans lilla kropp bara helt plötsligt slutade andas...
hur de kom och hämtade honom ...
tystnaden som la sig i rummet medans vi satt där tillsammans jag och jimmy väntandes på att få veta vad som var fel...
när de sen kom tillbaka utan honom och meddelade att de lagt in honom ...för att de inte visste vad felet var...att de var tvungen att koppla honom till en massa slangar ,apparater osv som mätte puls ..hjärtslagen och hans syre i blodet...det var inte så det skulle vara ...
i 12 dagar fanns oron där ...varje dag satt vi vid hans säng utan att veta om han skulle få hjärnskador ... om han skulle sluta andas helt och framförallt vad som var fel på honom...vart hans kramper kom i från...jag minns hur David och Erika kom och fixade mat åt oss i det lilla köket på patient hotellet...för oss var det ett andnings hål...fortfarande otroligt tacksam för de timmarna...och sista dagen då de gjorde Willes EEG och sen sa de magiska orden...Ni kan åka hem nu....när vi kom ut ur dörrarna kändes det som att vi snodde ungen....men efter 14 dagar i sunderbyn wille vi bara hem...Wille klarade sig som alla vet utan hjärnskador...han fick äta medicin tills han var ett och gå på en massa kontroller under ett års tid för att se att han inte fått hjärnskador..så visst hade livet kunna vara annorlunda....

men hjälp vilket långt inlägg ni kanske har sommnat redan...men men jag försvann lite i tankarna...nu e det dags för sängen..i morgon ska jag ta itu med att uppdatera bloggen lite göra den lite mindre dyster...tills dess sleep well....