blir jag grymt less på mig själv...hur andra orkar med mig det har jag faktiskt inte den blekaste om...det kan ju bero på min ``sjukdom´´att vissa dagar känns som världens sämsta och vissa dar e helt ok...det e länge sen jag kände den där himla stormande glädjen...ni vet den där som kommer och sveper med en och man e glad i en evighet...Missförstå mig rätt viss kan jag känna glädje ...som över mina underbara barn ... min älskade blivande man som trots allt jag sagt och gjort genom åren fortfarande älskar mig för den jag är liksom...jag blir glad och kan skratta med mina vänner men den där riktiga glädjen kan ändå lysa med sin frånvaro...och jag blir så grymt less på mig själv...jag vet att det e som Jimmy säger att jag funderar på allt för mycket och hela tiden...och det e sant..jag gör det även om jag blivit bättre på det och efter min 1 timme per vecka i en stol på vc så vet jag att mycket har att göra med hur det var när man var liten att hemma hos oss sa man aldrig ,visade aldrig om nåt är fel..sån e jag fortfarande om huset skulle brinna upp skulle jag säkert stå bredvid kolet och säga - det e lungt här har inget hänt....fast alla ser att precis allt man äger e borta....
jag vet att jag har det bra att jag är lycklig som har min underbara familj mina underbara roliga vänner ...men ändå jag kan inte vara glad vad e det för fel på mig??
det e alltid värre för mig då jag e ensam då jimmy e i norge...jag älskar att vara med honom att ha han nära så ni får ha överseende en vecka till ,det kanske är därför jag är på det här viset nu just nu...egentligen finns det dem som har det värre än mig jag vet...
och idag insåg jag oxå att jag räknat fel så jag kommer inte att kunna fara på nån tjejkväll den 19 nov eftersom J är i norge och ingen annan kan ha kidsen...så kul var det ...suck blev jag ens förvånad...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar